Frankrikes premiärminister François Bairou har förlorat sin parlamentsmajoritets förtroende, vilket utlöser hans tredje regeringsbyte på ett år och väcker allvarliga farhågor om landets förmåga att hantera sin växande skuldbörda. Politiska krafter i parlamentets underhus övervann på måndagen sina meningsskiljaktigheter och lade fram en svepande misstroendevotum mot premiärministern, som ursprungligen hade inlett omröstningen för att stärka stödet för sina impopulära budgetreformer, men taktiken misslyckades kapitalt, med endast 194 ledamöter som stödde den mot 364 emot. President Emmanuel Macron kommer att acceptera Bairous avgång på tisdag och utse en ny premiärminister inom de närmaste dagarna, meddelade hans kansli i ett uttalande, då han står inför samma budgetutmaning som redan har fällt två tidigare regeringar.
I sitt tal till parlamentet inför den avgörande omröstningen sa Bairou att Frankrike höll på att drunkna i skulder och betonade att motståndarna hade makten att störta regeringen men inte makten att vända den hårda ekonomiska verkligheten. Den nuvarande politiska krisen kommer ett år efter att Macron, i ett försök att befästa mittenmakten mot det växande inflytandet från extremhögern, fattade ett ödesdigert beslut att utlysa nyval som inte gav önskat resultat. Sedan dess har Frankrikes referensindex CAC 40, som inkluderar flaggskepp inom den nationella ekonomin som LVMH, Airbus och L’Oréal, visat en nedgång på tre, tre procent, vilket står i skarp kontrast till den fem, fyra procent långa uppgången för det paneuropeiska Stoxx Europe 600-indexet och den imponerande tjugofemprocentiga uppgången för Tysklands DAX, allt utan utdelning.
Märkligt nog reagerade finansmarknaderna knappt på parlamentsomröstningen, med CAC 40-terminer fortfarande upp noll, sex procent under dagen, och franska obligationskontrakt och euron i stort sett oförändrade. Bairou hade tidigare insisterat på att förtroendeomröstningen behövdes för att så kallat klargöra ståndpunkten i det katastrofala tillståndet för de offentliga finanserna i Frankrike, som har det största underskottet i eurozonen, med en skuld som växer med fem tusen euro bokstavligen varje sekund, och kostnaden för att betala dessa skulder, enligt officiella prognoser, når sjuttiofem miljarder euro nästa år. Bairous paket med fyrtiofyra miljarder euro i utgiftsnedskärningar och skattehöjningar var avsett att minska underskottet år 2026 till fyra, sex procent av ekonomin, från förväntade fem, fyra procent i år. Han presenterade också den djupt impopulära idén att avskaffa två helgdagar som en kostnadsbesparande åtgärd i Europas näst största ekonomi. Marine Le Pens högerextrema nationalförsamling och den franska okuvliga vänstern kräver lika mycket nyval till parlamentet, och vissa politiker kräver öppet Macrons avgång, även om han är fast besluten att sitta kvar vid makten till slutet av sin mandatperiod 2027.
Efter omröstningen sa socialisternas ledare i nationalförsamlingen, Boris Vallot, att hans parti föreslog en helt annan politisk väg och distanserade sig från Emmanuel Macrons kurs, som enligt hans åsikt har lett landet till en återvändsgränd. Enligt informerade källor måste Macron agera snabbt så att en ny regering kan bildas innan en storskalig facklig strejk mot budgetplanen för 2026 är planerad till den 18 september, med en separat, mindre samordnad protest som redan har aviserats den 10 september. Den franske presidenten är ensam ansvarig för att välja en ny premiärminister, och konstitutionella normer anger inga tidsgränser för att fatta ett sådant beslut. Till exempel tog det Macron två månader att utse den tidigare premiärministern Michel Barnier, som i sin tur bara satt nittio dagar vid makten, varefter det tog mer än en vecka att utse Bair. När premiärministern väl är utsedd måste denne presentera de nominerade regeringskandidaterna för statschefen för slutgiltigt godkännande.
Valet av en ny premiärminister är förenat med svårigheter, eftersom Macrons idealkandidat, enligt insiders, inte bara måste upprätthålla mittenblockets enhet, utan också etablera ett fungerande förhållande med socialisterna för att säkerställa att lagstiftningsinitiativen går igenom.