Lördagen steg inte stilla över Grekland. Luften var redan tung innan solen steg högt, och vid förmiddagen kändes det som om landet höll andan under tyngden av den tredje brutala värmeböljan i sommar. Norr om Aten, nära Drosopigi, var det inte bara temperaturen som gjorde att marken kändes instabil. Det var röken, värmen och den avlägsna, oroande smällen av explosioner – troligen från brandfarliga material som steg upp när elden nådde byns industriella utkanter.
Bara 25 kilometer utanför huvudstaden kändes platsen närmare en krigszon än en landsbygd. Helikoptrar cirkulerade och dök lågt för att dumpa vatten, medan plymer av tjock, mörk rök kröp över himlen. På marken var över sextio brandmän i en strid mot en obeveklig mur av lågor. Uppbackade av två flygplan och ett par dussin brandbilar drev de tillbaka var de kunde, men det var en kamp. Två hem förlorades. Fler var hotade. Krioneri, grannbyn, fick brådskande order om att evakuera – bege er mot Aten, löd meddelandet, och se er inte tillbaka.
Men faran var inte bara begränsad till fastlandet. Borta på Evia – en ö som inte är främmande för eld – arbetade vinden mot alla. Vindbyar vred sig och spred lågorna, vilket gjorde nedskjutningar från luften oförutsägbara och markoperationer ännu mer riskfyllda. Över 100 brandmän var utplacerade där och försökte begränsa branden nära Triada. Myndigheterna skrädde inte orden. Var redo att ge er av med ett ögonblick, varnade de invånarna. För många var väskorna redan packade.
Längre söderut kände Kythera också värmen – bokstavligen talat. Hela byar, som Aroniadika och Pitsinades, evakuerades. Människor lämnade efter sig inte bara sina hem utan minnen som levt över generationer. Väster om Aten, i Messinia, utspelade sig samma historia. Bränder tvingade invånarna i Kryoneri och Sellas ut ur sina hem när lågorna slickade närmare.
På eftermiddagen hade temperaturen nått 44°C – ingen ljusning, inte ens i skuggan. Den grekiska vädertjänsten hade inga goda nyheter: mer värme, mer vind, mer risk.
Det som är svårt att ignorera är omfattningen av alltihop. Dessa bränder är inte längre isolerade incidenter. De håller på att bli mönster – årliga, förutsägbara på det värsta sättet. Grekland, liksom stora delar av Medelhavet, är fast i denna onda cirkel. De torra månaderna anländer, vindarna piskar genom bergen och dalarna, och allt som är minst brandfarligt blir en gnista bort från en katastrof.
Turismen, Greklands ekonomiska hjärtslag, vacklar mitt i sin mest hektiska period. Stränderna är tystare, semesterorterna är försiktiga och avbokningar smyger sig på. Ingen bokar en semester i hopp om att se rök vid horisonten eller höra evakueringssirener på natten.
Och ändå fortsätter landet att gå framåt. Brandmän, volontärer, till och med lokalbefolkningen med trädgårdsslangar – alla kämpar, i hopp om att rädda ytterligare ett hus, ytterligare en olivlund, ytterligare en kuststräcka. Men bakom all den ansträngningen finns en tyst, växande rädsla: det här kanske inte blir en dålig sommar – det kanske blir det nya normala.
Vetenskapen är inte längre vag. Dessa bränder är inte bara naturen som har ett ögonblick. De är en del av något djupare, något globalt. Klimatet förändras, och södra Europa ligger i frontlinjen. Grekiska tjänstemän, invånare och forskare har alla börjat upprepa samma sak – det är dags att ompröva de gamla sätten att förbereda sig för bränder. För bränderna har förändrats. Nu är det vår tur att komma ikapp.