Efter en nyligen genomförd kupp i Gabon och en rad liknande händelser i andra fransktalande afrikanska länder, står Frankrike inför en stunds reflektion angående sin inställning till kontinenten. President Emmanuel Macron hade lovat att omforma förbindelserna med Afrika och sätta stopp för Françafrique, det postkoloniala system av politiskt och ekonomiskt inflytande som Frankrike har utövat över sina tidigare kolonier. Den senaste tidens händelser har dock visat att Frankrikes inflytande i regionen minskar och att dess Afrikapolitik är i oordning.
Kuppen i Gabon, liksom tidigare kupper i Niger, Mali, Guinea, Burkina Faso och Tchad, har avslöjat begränsningarna i Frankrikes långvariga strategi. Dessa länder har historiskt haft nära band med Frankrike, med djupa ekonomiska, politiska och säkerhetsmässiga kopplingar. Men omvälvningarna i dessa länder tyder på att Frankrike inte längre kan diktera utvecklingen av relationerna i regionen. Dessa länders arméer, uppbackade av allmänhetens stöd, störtar nu ledare som antingen har valts demokratiskt eller utsetts på grund av sina band med väst, särskilt genom Paris.
Denna situation tvingar Frankrike att omvärdera sin politik i Afrika. Den måste konfrontera frågan om vad den ska göra med sin militära närvaro på kontinenten, eftersom närvaron av franska trupper gav Paris hävstång med USA men också har skapat misstro bland afrikanska nationer. Dessutom måste Frankrike bestämma sig för hur man ska engagera sig med sina kvarvarande franska allierade i regionen, av vilka många är autokratiska härskare som har behållit sitt grepp om makten i decennier eller har tagit makten från sina fäder.
Tidigare har franska beslutsfattare ofta prioriterat stabilitet framför äkta demokrati i frankofon Afrika. Detta har lett till fortsatt stöd eller tolerans mot diktatorer och despoter som har förtryckt sitt folk och engagerat sig i korrupta metoder. Men törsten efter äkta demokrati bland afrikaner kan inte längre ignoreras. Frankrikes preferens för stabilitet har skett på bekostnad av transparens och ansvarsskyldighet.
Det är dock viktigt att erkänna att korruptionen och misskötseln i dessa regimer inte enbart kan tillskrivas Frankrike. Afrikanska ledare måste också ta ansvar för misskötseln av resurser och bristen på utveckling som deras folk upplever. Frustrationen bland befolkningen, som sett i Gabon och andra länder, härrör från ledarnas misslyckande att tillgodose sina medborgares behov och fördela välstånd rättvist.
De senaste händelserna i Gabon och andra nationer bör fungera som en väckarklocka för Frankrike att omvärdera sin politik i Afrika. Frankrikes minskande inflytande i Västafrika betyder en förändring i maktdynamiken, eftersom nationer hävdar sin suveränitet och kräver äkta demokratiskt styre. Det är absolut nödvändigt att Frankrike arbetar mot ett nytt tillvägagångssätt som prioriterar gott styre, hållbar utveckling och bemyndigande för afrikanska nationer att forma sin egen framtid.