Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak står inför en politisk storm över sin kontroversiella immigrationspolitik som innebär att asylsökande utvisas till Rwanda. Planen, som ursprungligen utarbetades av tidigare premiärminister Boris Johnson och inrikesminister Priti Patel, har mötts av motstånd från Sunaks egen regering. Sunak själv hade tidigare uttryckt reservationer mot policyn på grund av oro över dess effektivitet och etiska konsekvenser. Men i ett försök att blidka högern i hans regerande konservativa parti och täppa till klyftan i opinionsundersökningarna med Labour-oppositionen, har Sunak gjort Rwanda-planen till sin flaggskeppspolitik för migration.
Hittills har politiken stått inför betydande utmaningar. De brittiska domstolarna har beslutat att det är olagligt, och de två höga ministrarna som är ansvariga för dess genomförande har lämnat regeringen och krävt en ännu hårdare hållning mot immigration. Dessutom har regeringen redan betalat Rwanda 240 miljoner pund (301 miljoner dollar) utan att några utvisningar har ägt rum. Som den första omröstningen om lagstiftning för att implementera politiska tillvägagångssätt brottas nu Sunak med uppror från både höger- och mitten av hans parti, vilket potentiellt kan undergräva hans politiska framtid.
Situationen har blivit så svår att vissa konservativa lagstiftare planerar att avsätta Sunak från hans position. Allierade till hans föregångare, Liz Truss, har enligt uppgift diskuterat att skriva misstroendebrev till Sunak, och det talas om att högerns backbencher Simon Clarke utmanar hans ledarskap. Sunaks uppenbara flip-flopping om invandring och hans försök att vinna gunst har fått lite stöd från hans parti eller bland väljarna.
Nettoinvandringen som når rekordnivåer har ytterligare komplicerat saken för Sunak. Som finansminister hade han fört en politik för att uppmuntra ekonomisk tillväxt, som att låta fler utländska akademiker stanna kvar efter studier, lätta på restriktionerna för migrantarbetare som tar med anhöriga och sänka lönetröskeln för utländska arbetare. Men som premiärminister tillkännagav han en begränsning av laglig migration, inklusive en högre lönetröskel och färre bidrag till anhöriga, i ett försök att uppnå en betydande minskning av nettomigrationen.
Förändringen i Sunaks ställningstagande till invandringspolitiken har väckt oro över dess uppriktighet och om den enbart motiveras av politiska ändamålsenlighet. Kollegor inom hans parti har uttryckt tvivel om hans trovärdighet, med hänvisning till de politiska spel han spelade under sin makttillträde. Urholkningen av förtroende är uppenbar när Tory-parlamentsledamöter överväger att rösta för lagstiftningen för att genomföra Rwandas politik. Vissa högerextrema lagstiftare misstänker ett knep mellan Sunak och den rwandiska regeringen, som de tror har påverkat det mjukare tillvägagångssättet i lagstiftningen. Downing Street har förnekat dessa anklagelser.
Under tiden är moderata tories oroade över att Storbritannien struntar i internationella fördrag. Nej. 10 Downing Street försöker övertala potentiella rebeller från båda sidor att stödja lagstiftningen och varnar för att varje ledarskapskris skulle skada partiet ytterligare. Medan några Tory-lagstiftare hade hoppats att Sunak skulle göra nästa val till en folkomröstning om migration och hans Rwanda-politik, har den senaste avgången av immigrationsminister Robert Jenrick komplicerat saken. Både Labour och Reformpartiet kan nu citera Jenricks kritik som bevis på Sunaks misslyckande.
Den politiska miljön för Sunak och hans parti verkar osäkra. Allmänhetens stämningar är negativa, och förtroendet för regeringens förmåga att genomföra offentliga prioriteringar är lågt. Möjligheten till ytterligare en omgång av konservativa invändningar kommer sannolikt inte att avskräcka väljarna från att söka en förändring. När Sunak navigerar i dessa utmaningar återstår det att se hur han kommer att rädda sitt rykte och ta itu med det växande missnöjet inom sitt eget parti.