Samma dag som Azerbajdzjan firade överlämnandet av separatistiska armeniska krigare i Nagorno-Karabach, engagerade många invånare i utbrytarregionens huvudstad Stepanakert en märklig aktivitet. De sågs bränna högar med papper, rädda för att all dokumentation som länkade dem till de facto-regeringen skulle leda till förföljelse under azerbajdzjanskt styre. Medan den senaste vapenvilan kan ha satt stopp för den blodiga konflikten som utkämpats för kontroll över regionen, finns det en växande oro för den potentiella humanitära krisen som kan följa. Azerbajdzjan har uttryckt sin avsikt att "återintegrera" Nagorno-Karabach, vilket har väckt frågor om ödet för regionens etniska armenier och möjligheten till våld eller massflykt.
Det är ingen hemlighet att Azerbajdzjan siktar på att återta full kontroll över Nagorno-Karabach, en enklav som har varit under kontroll av armeniska separatister i decennier, trots att den är internationellt erkänd som en del av Azerbajdzjan. Tidigare krig och flera avtal om vapenvila har visat att varaktig fred inte är lätt att uppnå i denna region. Det nyligen genomförda avtalet mellan de två sidorna går ännu längre, där Nagorno-Karabach går med på en fullständig avväpning av sina väpnade styrkor. Azerbajdzjanska tjänstemän kräver dock ytterligare åtgärder, inklusive upplösningen av den de facto-regering som styr över Nagorno-Karabach.
Azerbajdzjans president, Ilham Aliyev, har gjort det klart att Karabachs tjänstemän har ett val att göra - att helt integreras i Azerbajdzjan eller ta konsekvenserna av det. Diskussioner mellan Baku och Karabachs tjänstemän har ägt rum, med fokus på humanitära frågor och behovet av nödvändiga förnödenheter som bränsle och mat. Den azeriska delegationen har försäkrat att dessa önskemål kommer att tillgodoses. En anmärkningsvärd oro är dock centrerad kring den potentiella återintegreringsprocessen och dess konsekvenser. Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan och internationella experter har upprepade gånger varnat för potentiell etnisk rensning av den armeniska befolkningen i enklaven.
Utöver deras nöd har Nagorno-Karabach varit under blockad i flera månader, med en militär kontrollpost som förhindrar import av mat och gör invånarna sårbara för svält. Humanitära organisationer och utländska medier har inte kunnat komma åt regionen, vilket gör det svårt att verifiera rapporter om attacker och civila rörlighet. Rapporter om intensiv beskjutning och belägring i olika byar målar en dyster bild av situationen. Tusentals invånare i Karabach har redan flytt till flygplatsen där ryska fredsbevarande styrkor är stationerade.
För de etniska armenier som väljer att stanna kvar är osäkerheten och rädslan stor. Medan vissa har bestämt sig för att evakuera, kvarstår frågan om vem som kommer att underlätta deras avresa om blockaden så småningom hävs. Dessutom uppstår farhågor angående eventuell internering eller förföljelse av de män som deltagit i tidigare konflikter eller haft positioner inom de facto-myndigheterna. Situationen är komplex och oorganiserad.
Det finns också spekulationer om vart Karabach-armenier potentiellt kan ta vägen om de kan evakuera. Armeniens regering har förklarat att den inte har för avsikt att fördriva dem, utan tror istället på deras rätt att leva säkert och värdigt i sina hem. Om sådan säkerhet bedöms omöjlig kan andra beslut behöva fattas, även om inga detaljer har lämnats.
Det aktuella problemet är hur Azerbajdzjan planerar att avveckla befintliga institutioner i Nagorno-Karabach och etablera sina egna. Regionen har en lång historia av självstyre, efter att ha varit självstyrd som en de facto-stat. Att riva befintliga institutioner utan några integrationsansträngningar kan äventyra framtida fredsbyggande ansträngningar. Vidare är det en allmän uppfattning att Azerbajdzjan skulle ta till våld om armenierna i enklaven vägrar att acceptera azerbajdzjanskt medborgarskap. Detta väcker oro över risken för ytterligare våld och att armeniska samhällen fördrivs från regionen.
I bästa fall kan det finnas symboliska integrationsinsatser, som påminner om en by i Potemkin, som syftar till att imponera på det internationella samfundet. Men i det långa loppet kan systematisk demografisk ingenjörskonst användas för att driva ut de armeniska samhällena från regionen. Situationen är fortfarande osäker, med livet för Nagorno-Karabachs etniska armenier som hänger i en balans.