Vindarna av förändring blåser genom Portugals invandringspolitik. Ett land som en gång var känt för sin välkomnande attityd och relativt enkla väg till medborgarskap omprövar nu den öppenheten, och med det också förväntningarna hos tusentals människor som planerade att bygga ett nytt liv där.
På måndagen tog den portugisiska regeringen en kraftig vändning och godkände en rad förslag som, om de antas av parlamentet, skulle förändra hur länge utlänningar måste vänta innan de kan kalla sig portugisiska medborgare. Den mest uppseendeväckande förändringen är att väntetiden för de flesta utlänningar som ansöker om medborgarskap kommer att fördubblas från fem till tio år. För dem som kommer från portugisisktalande länder som Brasilien, Angola eller Moçambique skulle den nya väntetiden bli sju år.
Det handlar inte bara om att vänta längre. De nya reglerna skulle kräva att sökande inte bara visar kunskaper i portugisiska språket utan också förståelse för landets kultur – något som tidigare var mer en formalitet än ett hinder. Presidentens minister António Leitão Amaro kallade dessa förändringar ”väsentliga för den tid vi lever i” och antydde att åtgärden är ett svar på den ökande pressen på landets sociala och politiska system.
Denna press är svår att ignorera. Portugal har sett sin utländska befolkning öka kraftigt de senaste åren. För närvarande är cirka 1,6 miljoner människor som bor i landet utländska medborgare – nästan 15 % av befolkningen. Det är en enorm ökning jämfört med 2019, och det är en förändring som har fångat uppmärksamheten hos beslutsfattare, av vilka många nu ser ett behov av att skärpa reglerna för att bättre hantera integration och social sammanhållning.
För rika investerare och deltagare i Portugals gyllene visumprogram kan detta vara en ovälkommen nyhet. Hittills har många som investerat betydande summor – vanligtvis över 500 000 euro – i lokala företag eller fonder kunnat ansöka om medborgarskap bara fem år efter att de gått med i programmet. Denna tidsfrist kan nu förlängas till ett decennium, beroende på hur reformerna genomförs.
Utöver de uppmärksammade tidsplanändringarna planerar regeringen också att gå vidare med att inrätta en särskild gränspolisstyrka, en åtgärd som signalerar en mer sträng inställning till invandring. I en särskilt kontroversiell vändning har regeringen också godkänt ett förslag om att återkalla medborgarskapet för naturaliserade invandrare som senare döms för grova brott – ett steg som kan leda till rättsliga utmaningar och debatt om mänskliga rättigheter.
Det kanske mest symboliska är att Portugal också kommer att upphäva lagen som gav medborgarskap till ättlingar till sefardiska judar som fördrevs från landet under inkvisitionen. Denna politik, som en gång hyllades som en gest av historisk försoning, har under de senaste åren mött kritik på grund av bedrägliga ansökningar och bristande tillsyn.
Regeringen insisterar på att dessa förändringar är nödvändiga och motiverade, men de kommer vid en tidpunkt då stora delar av Europa brottas med hur man ska hantera invandringen. Portugal, som i åratal setts som ett mer liberalt undantag, verkar nu följa en bredare kontinental trend att omvärdera öppenhet och skärpa gränskontrollerna.
För dem som redan bor i Portugal eller överväger att flytta dit medför de nya reglerna osäkerhet. Vägen till portugisiskt medborgarskap, som en gång var relativt enkel, ser nu ut att bli längre, mer komplex och mer villkorad än någonsin tidigare.