Den pågående konflikten i Sudan mellan militären och den paramilitära gruppen Rapid Support Forces (RSF) har eskalerat till en dödlig kamp om kontrollen över landet, med hundratals rapporterade dödsfall och tusentals skadade. Situationen har väckt farhågor om att konflikten kan utvecklas till ett fullständigt inbördeskrig och dra in regionala makter. Detta våld har stört planerna för en maktdelande regering som var avsedd att bana väg för demokratiska val och potentiellt återställa miljarder dollar i fruset utländskt bistånd.
Sudans militär har länge varit den framstående maktmäklaren i landet. Den stödde diktatorn Omar al-Bashir i tre decennier innan den avsatte honom 2019 efter månader av protester mot skenande inflation och statlig brutalitet. Men 2021 störtade armén ledd av generallöjtnant Abdel Fattah al-Burhan den oroliga övergångskoalitionen av civila och militära personer som hade styrt nationen efter det folkliga upproret. Kuppen utlöste oro och ett dödligt tillslag från säkerhetsstyrkorna, vilket gjorde att förhoppningarna om en snabb övergång till demokrati bröts. Med generalerna i nästan total kontroll kom en långvarig rivalitet i förgrunden mellan militären och RSF.
RSF har rötter i den regeringsstödda janjaweed-milisen som terroriserade Sudans västra region Darfur under striderna där i början av 2000-talet, och leds av en gång kamelhandlaren Mohamed Hamdan Dagalo. Dagalo, som var en före detta tillsynsman för Bashir, hjälpte till att störta honom 2019 och blev vice för det kvasipresidentiella suveräna rådet, i princip Sudans andrebefälhavare. Medan den saknar luftkraft och stridsvagnar, är RSF en erfaren stridsstyrka som har bekämpat uppror i åratal och spelat en roll i det Saudiarabiens-ledda kriget mot Houthi-rebellerna i Jemen. Enligt arméns föreslagna maktdelningspakt skulle RSF ha lagts ihop i den reguljära militären och förlorat sin självständighet. Detta skulle ha varit ett bittert slag för Dagalo, som tros hysa presidentambitioner och har knutit nära band med Ryssland de senaste åren.
Strider har uppslukt delar av Khartoum, huvudstaden, och det har förekommit våld i minst sex stater, enligt FN:s tjänstemän. Båda sidor har hävdat att de kontrollerar viktig infrastruktur som den internationella flygplatsen och det offentliga TV-bolaget, men det är svårt att verifiera om någon sida har övertaget. Flera försök till vapenvila har misslyckats, vilket ökar rädslan för ett fullständigt inbördeskrig i landet med 45 miljoner människor. Civila flyr från drabbade områden, bland annat till Tchad, Egypten och Sydsudan. USA och andra ambassader har evakuerat personal och FN:s säkerhetsråd har uppmanat parterna att stoppa fientligheter.
Under Bashir blev Sudan isolerat på den internationella scenen, och han ledde en islamistisk revolution som under en tid på 1990-talet förvandlade Sudan till en fristad för terrorister som Usama bin Ladin. Bashir åtalades senare av Internationella brottmålsdomstolen för påstådda krigsförbrytelser och folkmord i Darfur. Efter hans avsättning upphävde USA sin lista över tre decennier av Sudan som sponsor av terrorism, och den omfamnades gradvis av västländer, som i den såg en potentiell ny allierad i Afrika såväl som ett exempel för demokratisering i De mötte konkurrens från Kina, som har stöttat hamn- och järnvägsprojekt, och Ryssland när landet fortsatte en taktik för att bygga inflytande bland ledarna i svagare afrikanska stater. Den ryska legosoldaten Wagner Group är involverad i Sudans guldgruvsektor.
Våldet är det senaste i raden av motgångar för demokratin i Afrika, efter nyligen genomförda kupper i Mali och Burkina Faso. En långvarig konflikt i ett land som har sett otaliga uppror under dess decennier av självständighet skulle kunna dra in Sudans grannar, antingen direkt eller genom stöd från proxystyrkor, med potentiellt allvarliga konsekvenser för regional säkerhet och riskera miljontals liv. Det kan också ytterligare komplicera samtal som syftar till att lösa en konflikt om fyllningen av en gigantisk vattenkraftsdamm som Etiopien bygger på en biflod till Nilen, som hotar att avbryta vattenförsörjningen nedströms i Egypten och Sudan.
Sudan är fortfarande en av världens fattigaste nationer, rankad 170:e av 189 länder på FN:s utvecklingsprograms mänskliga utvecklingsindex. Efter Bashirs avsättning diskuterade institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden förnyat stöd, och dess övergångshärskare försökte säkra västerländska investeringar. Pusch 2021 spårade ur det, vilket fick många givare att hålla inne budgetstöd och lämnade den militärledda regeringen att kämpa för att täcka en finansieringslucka. Den sudanesiska regeringen försökte diversifiera ekonomin genom att uppmuntra gruvdrift, men det är fortfarande en ny industri och de flesta är beroende av självförsörjande jordbruk.