Det är en klassisk europeisk balansgång – gröna ambitioner kontra verklighetens komplexitet – och den här gången utspelar den sig i skogarna, eller mer exakt, i de regler som är avsedda att skydda dem.
På måndagen skickade 18 av EU:s 27 medlemsländer – däribland Österrike, Finland, Sverige, Ungern och Luxemburg – ett brev till Europeiska kommissionen med ett tydligt budskap: sakta ner. De efterlyser förseningar och förenklingar av en omfattande lag mot avskogning som redan har väckt debatt över hela kontinenten.
I centrum för tvisten står en förordning som syftar till att minska EU:s roll i den globala avskogningen. På papperet låter det nobelt – att hålla avskogade produkter som soja, nötkött, kaffe och kakao borta från den europeiska marknaden. Men i praktiken, säger kritikerna, kväver den regelverket för länder som följer reglerna, samtidigt som den gör lite för att stoppa illegal avverkning i högriskregioner som Amazonas.
Brevet tar inte några omvägar. Reglerna, står det, innebär ”oproportionerliga byråkratiska skyldigheter” för länder där avskogning inte ens är ett stort problem. Med andra ord behandlar förordningens generella tillvägagångssätt Sverige och Brasilien på samma sätt – och det, menar undertecknarna, är inte särskilt logiskt.
Detta är inte det första tecknet på friktion. Förra året gick EU redan med på att skjuta upp genomförandet till slutet av 2025, under påtryckningar från både exportörer och importörer. Man mildrade också vissa av kraven på pappersarbete för att underlätta efterlevnaden. Men det har inte lugnat stormen.
Både producenter och regeringar varnar för att politiken kan slå tillbaka. Att följa reglerna medför extra kostnader – mer pappersarbete, mer certifiering, mer tillsyn. Det innebär högre priser på råvaror. Och i en alltmer konkurrensutsatt värld kan högre priser driva produktionen helt utanför EU:s gränser. Brevet varnar till och med uttryckligen för detta och säger att förordningen riskerar att ”flytta produktionen utanför Europeiska unionen”.
Saken är den att lagens syfte inte egentligen är föremål för debatt. De flesta länder stöder målet att stoppa avskogningen. Men hur det ska gå till – det är problemet. Länder med välskötta skogar och låg risk i leveranskedjorna känner sig straffade bara för att de ingår i en större grupp med olika risknivåer.
Kritikerna av lagen argumenterar inte mot skogsskydd. De efterlyser en smartare utformning – en som riktar in sig på de verkliga problemområdena och låter de överreglerade delarna av Europa fortsätta sin verksamhet.
Europeiska kommissionen har ännu inte svarat formellt, men trycket ökar tydligt. Med 18 länder som nu uttrycker oro försvagas den politiska viljan att genomföra den nuvarande versionen av reglerna.
Så vad händer nu? Kommissionen förväntas snart lägga fram förslag till förenklingar. Om dessa kommer att vara tillräckliga för att tillfredsställa länder som Finland och Österrike återstår att se. Om inte, kan ytterligare en försening bli aktuell.
För närvarande är det tydligt att i EU:s strävan att göra ekonomin mer miljövänlig kan även de bästa intentioner fastna i byråkratin. Och när det gäller skogar är vägen till skydd ibland inte så rak som den verkar.