Något subtilt men kraftfullt håller på att hända inom den globala finansvärlden. På tillväxtmarknaderna pågår en tyst förflyttning – bort från US-dollarn och mot euron. Inga högljudda uttalanden, inga plötsliga omvälvningar, men siffrorna talar sitt tydliga språk: utvecklingsländerna emitterar nu eurodenominerade obligationer i en takt som inte setts på över ett decennium.
Det är inte bara en trend – det är en vändpunkt. Hittills i år, fram till mitten av juli, har regeringar och företag från dessa ekonomier emitterat euroobligationer för cirka 89 miljarder euro. För att sätta det i perspektiv är det mer än vad vi sett under samma period något år sedan åtminstone 2014. Och denna våg visar inga tecken på att avta.
Vad ligger bakom denna förändring? Några överlappande trender. För det första försvagas dollarn. Dollarindexet har sjunkit med cirka 8 % i år, vilket är en märkbar förändring i valutatermer. Investerare, särskilt de stora institutionella, börjar ompröva sitt långvariga beroende av tillgångar denominerade i amerikanska dollar – delvis på grund av politisk osäkerhet, återkomsten av Trump-erans tullar och turbulensen i Fed:s politiska budskap.
Det finns också en önskan om diversifiering, helt enkelt. Med marknadens volatilitet och hotet om inflation vill fondförvaltare ha fler sätt att sprida sina risker. Och euron – som är relativt stabil och stöds av en bred marknad – visar sig vara ett attraktivt alternativ.
Men det handlar om mer än bara dollarns problem. Många tillväxtekonomier är i bättre form än de har varit på flera år. Kreditbetygen förbättras. Den ekonomiska tillväxten, särskilt i Östeuropa, är robust. Och investerarna har lagt märke till detta. Länder som Polen, Rumänien och Bulgarien har varit föregångare i euroobligationernas återuppkomst. Polen har faktiskt just emitterat sina första gröna obligationer på sju år. Bulgarien, som förbereder sig för medlemskap i eurozonen, samlade in över 3 miljarder euro genom en stor försäljning efter att ha fått en höjning av sitt kreditbetyg.
Även länder utanför Europa hoppar på tåget. Chile, Sydkorea och till och med Kina har nyligen tagit sig in på euroobligationsmarknaden. Brasilien förbereder sig enligt uppgift för att emittera sina första euroobligationer sedan 2014. Colombia har inte sålt euroobligationer sedan 2016, men nu är landet tillbaka på radarn.
Ett särskilt intressant exempel? Elfenbenskusten. En fondförvaltare uttryckte det enkelt: eurodenominerade obligationer från Elfenbenskusten erbjuder mer attraktiva spreadar än dollarversionen. För investerare är det skäl nog.
Och även om det är sant att dollarobligationer fortfarande dominerar skulduniversumet på tillväxtmarknaderna, främst eftersom de är så djupt förankrade i globala index och institutionella portföljer, kan eurons uppgång som ett seriöst finansieringsalternativ inte ignoreras.
Vad vi ser är ett bredare omprövande av risk, avkastning och global exponering. Bankstrateger på JPMorgan, Goldman Sachs och Bank of America flaggar alla för denna förändring. Vissa rekommenderar till och med affärer – som att satsa på Rumäniens euroobligationer samtidigt som man är försiktig med dess dollaremissioner.
Visst, dollarn kommer inte att försvinna. Den är fortfarande grunden för den globala finansvärlden. Men denna rörelse mot euron visar att tillväxtmarknaderna vill ha fler alternativ – och för första gången på länge har de det.
Under de kommande månaderna, när den ekonomiska tillväxten i USA avtar och det politiska bruset i Washington fortsätter, ska man inte bli förvånad om euron blir ett självklart alternativ för allt fler låntagare i utvecklingsländerna.
För ibland kommer finansiella revolutioner inte med rubriker. De kommer med obligationsförsäljningar.