Nya bevis tyder på att Stilla havets nordvästra USA kan vara i riskzonen för en förödande jordbävning som liknar den ökända jordbävningen i San Francisco 1906 eller den senaste katastrofen i Turkiet och Syrien. Forskare från University of Arizona har studerat ringarna av gamla och nedsänkta träd för att fastställa sekvensen av tidigare jordbävningar i regionen. Deras fynd avslöjar att en serie jordbävningar drabbade västra Washington-området för omkring 1 000 år sedan, med vissa inträffade samtidigt och andra inträffade i snabb följd, liknande de rygg mot rygg vädret som setts i Mellanöstern. Denna forskning kan få betydande konsekvenser för de 4 miljoner människor som för närvarande bor i städer som Seattle, Tacoma och Olympia.
Tidigare hade forskare varit osäkra på tidpunkten mellan varje felbrott, med möjligheter som sträckte sig från decennier till århundraden från varandra. Men genom att jämföra trädringar i levande träd med de som finns i nedsänkta stubbar kunde forskarna fastställa en tydligare bild. De fastställde att dessa skalv troligen var anslutna och ägde rum antingen i slutet av 923 eller början av 924. Detta innebär att en upprepad händelse potentiellt kan inträffa, vilket sätter regionen i fara igen.
Bryan Black, huvudförfattaren till studien och docent vid University of Arizonas Laboratory for Tree-Ring Research, lyfte fram betydelsen av deras resultat. Upptäckten att dessa förkastningar kan brista samtidigt eller i snabb följd utmanar tidigare jordbävningsmodeller och förståelsen av faran i regionen. Det är avgörande att erkänna möjligheten att grunda förkastningsaktiviteter kopplas samman genom underjordiska anslutningar eller spänningsöverföring, eftersom detta har betydande konsekvenser för tekniska konstruktioner och policyer.
Till exempel, om en andra jordbävning skulle inträffa kort efter den första, kan det orsaka ännu större förstörelse. Detta kan leda till att vattenledningar och vägar kollapsar, vilket kan utlösa jordskred och tsunamier. De nuvarande jordbävningsmodellerna tar inte hänsyn till dessa potentiella scenarier, men forskningen tyder på att de borde.
Forskningen fungerar som en väckarklocka för Pacific Northwest, och uppmanar beslutsfattare, ingenjörer och invånare att ompröva sin inställning till jordbävningsberedskap. Att förstå potentialen för kopplade felbrott och möjligheten till snabb succession är avgörande för att utveckla strategier som kan mildra de förödande effekterna av sådana händelser. Genom att införliva dessa nya rön i jordbävningsmodeller kan regionen ta steg mot att bygga mer motståndskraftig infrastruktur och implementera effektiva katastrofberedskapsplaner.