Klimatförhandlare har nått ett genombrott när det gäller att upprätta ett ramverk för en fond som kommer att hjälpa utsatta nationer att hantera förluster och skador som orsakas av extrema väderhändelser. Men avtalet kantades av oenighet om hur programmet skulle finansieras.
Under ett möte i Abu Dhabi kom delegaterna överens om att Världsbanken tillfälligt kommer att vara värd för den nya förlust- och skadefonden under en period på fyra år, vilket bryter ett månader långt dödläge i förhandlingarna. Avtalet anger också grundläggande riktlinjer för finansiering, där utvecklade länder uppmanas att ge stöd. Nästa steg i diskussionen kommer att vara vid FN:s klimattoppmöte, COP28, som kommer att äga rum i Dubai senare denna månad.
Den nominerade presidenten för COP28, Sultan Al Jaber, betonade vikten av att anta detta rekommenderade tillvägagångssätt, och konstaterade att miljarder människor, deras liv och försörjning är beroende av det. Han beskrev dokumentet som "tydligt och starkt" och trodde att det banade väg för ett avtal.
Men människorättsaktivister och representanter från fattigare länder uttryckte sin besvikelse över bristen på en omedelbar och betydande infusion av pengar. Spänningar växer nu, vilket kan spela över i de bredare klimatsamtalen. Även när överenskommelsen nåddes protesterade den ledande amerikanska representanten och hävdade att den inte speglade konsensus.
Svagare nationer hade drivit på för ett specifikt språk i avtalet som skulle lägga bördan av finansiering på rikare nationer som gynnades av att bränna fossila bränslen och stod för majoriteten av växthusgasutsläppen. De var oroliga för att placera fonden inom Världsbanken, fruktade att den kanske inte skulle prioritera klimatåtgärder tillräckligt.
Brandon Wu, chef för policy och kampanjer på ActionAid USA, uttryckte sitt missnöje med resultatet och konstaterade att utvecklingsländerna hade visat enorm flexibilitet från början, medan de utvecklade länderna hade hållit fast.
Det slutliga språket i avtalet kräver inte en omedelbar kapitalisering av fonden, och det anger inte heller den avsedda storleken på bidragen. Harjeet Singh, chef för global politisk strategi på Climate Action Network-International, kritiserade denna aspekt, och påstod att det nuvarande avtalet inte stöder samhällen som står inför klimatnödsituationer och tillgodoser behoven som redan uppgår till hundratals miljarder dollar.
USA, tillsammans med andra utvecklade länder, fick skulden från människorättsaktivister för att de motsatte sig språk som skulle ha gjort det klart att historiskt förorenande nationer har en skyldighet att bidra till fonden.
Diskussionerna om var fonden skulle inrymmas var en distraktion från det verkliga målet, som var att skapa en fond som effektivt skulle ta itu med den skada som orsakats av klimatkrisen, enligt Lien Vandamme, en senior kämpe för
Kina och Saudiarabien motsatte sig också att bidra till fonden, med argumentet att de fortfarande utvecklas och att länder som är ansvariga för huvuddelen av de historiska utsläppen borde axla den ekonomiska bördan.
Medan avtalet innebar ömsesidigt obehag och visade sig vara ett svårt och utmanande resultat, erkände Avinash Persaud, klimatsändebudet till Barbados premiärminister Mia Mottley, att det representerar ett positivt steg framåt. Han betonade att misslyckande med att nå en överenskommelse skulle ha kastat en lång skugga över COP28.
USA argumenterade framgångsrikt för ett språk som gör det möjligt för fonden att ta emot pengar från olika källor, såsom intäkter från mekanismer för koldioxidprissättning och filantropiska donationer. Men USA misslyckades med att säkra språket som anger att bidrag är helt frivilliga.
Inrättandet av fonden har varit en av de mest splittrade frågorna fram till COP28-toppmötet. Länder kan antingen anta ramverket eller driva på för ytterligare ändringar av texten. Utvecklingsländer motsatte sig först att Världsbanken skulle stå som värd för anläggningen på grund av bristande förtroende för institutionens engagemang för klimatåtgärder.