Något håller på att förändras i den långa och ofta spända dansen mellan Kina och Europeiska unionen om elfordon. Förhandlingarna mellan de två makterna om att fastställa ett minimipris för kinesisktillverkade elfordon närmar sig tydligen mållinjen. Åtminstone är det vad Kinas handelsministerium antydde i ett uttalande under helgen – försiktigt optimistiskt men tillräckligt vagt för att hålla det diplomatiskt.
Allt går tillbaka till förra året, när EU slog till med hårda tag: höga tullar på kinesiska elbilar, med hänvisning till att orättvisa subventioner snedvred konkurrensen. Bryssel hävdade att statligt stöd gjorde det möjligt för kinesiska företag att underskrida europeiska konkurrenters priser, vilket gjorde det mindre till en fråga om konkurrens och mer om fördelar. Kina var, som väntat, inte särskilt begeistrat. Det följde månader av fram och tillbaka, en del sabelfäktande, och nu kanske en lösning som börjar ta form.
Tidigare denna månad skedde en förändring i Frankrike. Kinas handelsminister Wang Wentao träffade EU:s handelskommissionär Maros Sefcovic. Inga flashiga rubriker, inga stora presskonferenser, men enligt den kinesiska sidan var det ett ”stort steg framåt”. Ett steg som tyder på att båda sidor börjar bli seriösa i sin strävan att hitta en gemensam grund – för som historien visar oss slutar handelskrig sällan bra för någon av sidorna.
Det finns naturligtvis fortfarande arbete att göra. Uttrycket ”slutfasen” betyder inte nödvändigtvis att ett handslag kommer att ske imorgon. Men båda sidor har nu uppmanat sina team att påskynda processen och, vilket är viktigt, att hålla sig inom ramen för sina egna rättssystem och Världshandelsorganisationens regler. Det är diplomatiskt språk för: låt oss inte eskalera detta ytterligare.
Men det finns ytterligare en dimension. Medan huvudfrågan har handlat om elbilar och tullar, har något annat tyst kommit in i bilden: sällsynta jordartsmetaller och högteknologiska varor. Kina har enligt uppgift gått med på att påskynda godkännandet av export av sällsynta jordartsmetaller till Europa. Det är en stor sak, eftersom dessa mineraler är avgörande för allt från batterier till halvledare. I utbyte uppmanar Kina EU att lätta på restriktionerna och tillåta mer högteknologisk export till den kinesiska marknaden.
Det är egentligen en slags byteshandel – elbilar mot mineraler, tillgång mot tillgång. Och även om inget av detta är hugget i sten ännu, är tonen från Peking denna gång inte trotsig, utan återhållsam, kanske till och med försonlig.
Det större perspektivet här handlar mindre om en enskild handelskonflikt och mer om en föränderlig global ordning. Europa försöker skydda sina egna industrier samtidigt som man vill behålla kontakten med en av sina största handelspartner. Kina, å andra sidan, vill hålla exporten igång men är medvetet om att den globala granskningen inte kommer att försvinna.
Så vi ser en försiktig balansgång. Ingen vill förlora ansiktet. Ingen vill vara den första att blinka. Men ingen av sidorna verkar heller ivrig att låta situationen eskalera till ett fullskaligt handelskrig.
Kanske, bara kanske, vinner pragmatismen över politiken denna gång.