Förra helgen höll Italien en rad folkomröstningar som kunde ha omformat delar av landets sociala struktur – med frågor som rörde arbetstagares rättigheter och naturaliseringsprocessen för invandrare. Men så blev det inte. Inte för att majoriteten röstade nej, utan för att majoriteten inte röstade alls.
Valdeltagandet låg på cirka 30 %. För att en folkomröstning ska vara bindande i Italien måste minst hälften av väljarna plus en person delta. Det gjorde de inte. Inte ens i närheten.
Det är inte första gången detta har hänt. Italien, med sin långa historia av folkomröstningar, har haft mer än 50 sedan landet blev en republik. Många av dem har ignorerats och blivit irrelevanta. Men den här kändes som om den hade vind i seglen – eller åtminstone försökte den det. Med stöd av vänsteroppositionen och de stora fackföreningarna var de föreslagna förändringarna djärva: göra det lättare för migranter utanför EU att bli italienska medborgare (genom att förkorta väntetiden från tio till fem år) och skärpa arbetsrättsligt skydd, särskilt för dem med tillfälliga anställningar eller som riskerar uppsägning.
Anhängarna framställde dessa åtgärder som moderna, inkluderande och försenade – särskilt i ett land där många andra generationens barn växer upp som italienare i alla avseenden utom juridiskt. För dem var folkomröstningen en gest av tillhörighet.
Men gester behöver momentum. Och det fanns helt enkelt inte.
Kanske var det tidpunkten – omröstningen pågick under söndag och måndag, med sommaren i antågande och många distraktioner. Kanske var det det politiska klimatet, där Giorgia Melonis högerregering, som var starkt emot de föreslagna förändringarna, helt enkelt uppmanade sina anhängare att stanna hemma. Inte rösta nej – bara inte rösta alls. Tystnaden talade sitt tydliga språk.
Meloni besökte själv en vallokal, men röstade inte, med hänvisning till att hon inte höll med om folkomröstningarna. En symbolisk gest, kanske, men mer en hyllning till den demokratiska formen än funktionen. Hennes allierade var mer raka: Forza Italia publicerade bilder på strandsandaler och solsken och skämtade om att helt hoppa över omröstningen. Ingen skam, ingen hemlighet. Bara en axelryckning.
Man kunde bläddra på Instagram och se båda sidor av myntet – vissa uppmanade vänner att rösta, andra visade upp sitt ointresse. Det blev en märklig sorts medborgerlig teater. Aktiv apati, om det nu finns något sådant.
2011, när en folkomröstning av detta slag senast godkändes, hade världen just sett Fukushima smälta ner. Rädslan för kärnkraft drev människor till valurnorna. Det verkar som om rädsla, mer än hopp eller principer, är det som får italienarna att agera i dessa frågor. Den här gången fanns ingen rädsla. Bara en känsla av att saker och ting förmodligen skulle förbli oförändrade oavsett utgången.
Och så blev det.
För närvarande är Italiens naturaliseringsregler fortfarande bland de strängaste i Europa. Arbetare med osäkra anställningsavtal kommer att fortsätta utan det extra skydd som folkomröstningen lovade. De vänsterpartier som drev på denna omröstning hoppades på att samla allmänhetens stöd och sända ett budskap till Meloni. Men budskapet blev aldrig skrivet. Bläcket förblev torrt.