Bryssel börjar bli trött. Inte arg, inte än – men den sortens trötthet som uppstår när man känner att man har försökt övertala någon som bara inte lyssnar. Den personen är i det här fallet Washington.
Det som började som en försiktig optimism för ett handelsgenombrott mellan Europeiska unionen och USA håller snabbt på att glida över i en hårdnackad realism. EU trodde att de kunde leva med en tull på 10 % på export till USA – inte idealiskt, men hanterbart. Men nu, med president Donald Trump som lanserar en möjlig tull på 30 % senast den 1 augusti, har stämningen förändrats. Samtalen i Washington förra veckan hjälpte inte. Om något, så bidrog de till förvirringen.
EU:s handelskommissionär Maroš Šefčovič återvände till Bryssel utan mycket att visa upp från sina möten. Enligt flera diplomater gav varje amerikansk motsvarighet han träffade honom en annan version av vad som kunde vara acceptabelt. Vissa antydde att 10-procentstullarna fortfarande kunde finnas på bordet. Andra föreslog högre siffror. Men ingen kunde säga säkert vad som skulle stanna kvar hos Trump. En diplomat sammanfattade det med en axelryckning: ”Ingen kan säga honom vad som faktiskt skulle fungera för Trump.”
Den tvetydigheten håller på att bli ett problem. EU, samtidigt som de fortfarande hoppas på en förhandlad lösning, förbereder sig för en annan typ av samtal – ett som talar hävstångsspråk. Och det språket har ett nytt namn i Bryssel: Anti-tvångsinstrumentet, eller ACI.
ACI, som ursprungligen utarbetades med Kina i åtanke, dammas nu av och betraktas med nytt allvar. Denna mekanism gör det möjligt för EU att vedergälla om ett annat land utövar ekonomisk press på medlemsstaterna. Det trycket, säger EU-tjänstemän, kommer nu otvetydigt från Washington.
Och vedergällning? Det handlar inte längre bara om att införa tullar på Harley-Davidsons och bourbon. ACI öppnar dörren till en bred strategi – att avskära USA:s tillgång till EU:s offentliga upphandlingar, begränsa amerikanska företag inom finansiella tjänster, begränsa skyddet av immateriella rättigheter eller blockera amerikanska livsmedel och kemikalier från europeiska hyllor. Det är ett stort problem. En EU-diplomat kallade det till och med för "kärnvapenalternativet".
Fram till nu har Frankrike varit den högsta rösten som krävt att ACI ska användas. Andra var mer försiktiga – Tyskland, till exempel, föredrog dialog framför eskalering. Men den gränsen suddas ut. Berlin säger nu att det är dags att åtminstone överväga åtgärden. Och med det verkar stödet byggas upp bakom kulisserna.
Det finns redan ett tillfälligt EU-tullpaket värt 21 miljarder euro (24,5 miljarder dollar) som ligger på hyllan och löper ut den 6 augusti. En andra uppsättning, som potentiellt riktar sig mot upp till 72 miljarder euro i amerikansk export, är på gång. Dessa paket är inte symboliska – de är ett hävstångseffekt i väntan. Om Trump går vidare med 30 % tullar kommer EU inte att bli överrumplad.
Washington, å sin sida, har visat liten aptit för att lätta på befintliga tullar – 25 % på europeiska bilar och delar, 50 % på stål och aluminium. Och idén om en "standstill"-klausul – där båda sidor går med på att frysa tullnivåerna under förhandlingarna – avvisades blankt. Trumps läger insisterar på att nationell säkerhet ger dem rätten att agera ensidigt och åberopa paragraf 232 i branscher som halvledare, läkemedel och till och med trä.
Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har blivit offentligt utvärderad och sa förra veckan att handelskriget är till för "extraordinära situationer". Men bakom stängda dörrar kan kalkylen förändras. För att aktivera instrumentet behöver kommissionen en kvalificerad majoritet: minst 15 EU-länder som representerar 65 % av befolkningen. Och enligt flera diplomater närmar sig siffrorna.
EU ville inte ha ett handelskrig. Det vill det fortfarande inte. Men när sommardagarna närmar sig deadline den 1 augusti handlar tonen i Bryssel mindre om att hoppas på det bästa – och mer om att förbereda sig för det värsta.