Bank of Englands ansträngningar att stävja inflationen har störst inverkan på unga familjer och låg- till medelinkomsttagare i Millennial-generationen. Det beror på en långsiktig förändring av bostadsägandet, vilket har resulterat i att en mindre grupp människor betalar det högsta priset för högre räntor. När centralbanken förbereder sig på att höja lånekostnaderna för 14:e gången i rad, ställs hushållen, särskilt de i 30- och 40-årsåldern, inför svåra beslut när deras bolån ska förnyas.
Koncentrationen av denna ekonomiska press på unga familjer, Londonbor och medelinkomstpersoner kan visa sig vara politiskt utmanande för premiärminister Rishi Sunak, särskilt med tanke på det kommande allmänna valet som väntas nästa år. Kostnaden för ett tvåårigt bolån med fast ränta är för närvarande nära det högsta i 15 år, vilket gör att många hushåll känner bördan. Andrew Willshire, en Londonbaserad analyskonsult, är bland dem som planerar att arbeta mer för att kompensera för den kraftiga ökningen av månatliga amorteringar som han kommer att möta när han förnyar sitt lån i oktober. Han lägger skulden på Bank of England för detta problem.
Den nuvarande cykeln med räntehöjningar, som inleddes 2021, är unik eftersom antalet husägare som helt har betalat av sina bolån nu överstiger antalet som fortfarande betalar ett bolån. Data från Office for National Statistics visar att bara 26 % av de engelska hushållen är bolåneinnehavare, en minskning från 32 % 2012, medan 37 % äger sina hem direkt. Denna förändring i ägarskap har resulterat i att en mindre grupp människor möter effekterna av högre räntor.
Förutom husägare känner många privata hyresgäster, särskilt de i 20- och 30-årsåldern, också effekterna av högre bolånekostnader. Hyresvärdar överför dessa ökade utgifter till hyresgästerna, vilket förvärrar den ekonomiska påfrestningen på låg- till medelinkomsttagare och unga familjer. Som ett resultat drabbas en betydande del av befolkningen, särskilt de med barn, hårt av den eskalerande bolånepressen.
Londonbor är särskilt utsatta i den här situationen, eftersom en mindre andel av människorna i huvudstaden äger sina hem direkt jämfört med resten av England. Dessutom förs högre kostnader för att hyra ut fastigheter vidare till hyresgästerna, vilket ytterligare ökar den ekonomiska pressen i London. Denna koncentration av bolånekostnader på en mindre grupp människor kan potentiellt minska påverkan på den totala ekonomin, eftersom färre individer drabbas. Detta kompenseras dock delvis av att hyresvärdar för över de högre bolånekostnaderna på sina hyresgäster.
Det allt mer utmanande bolånelandskapet i Storbritannien hotar inte bara att driva den redan stillastående ekonomin in i en lågkonjunktur utan fördjupar också skillnaderna i förmögenhet mellan generationer och inkomstnivåer. Forskning gjord av Resolution Foundation visar att hushåll med låg till medelinkomst står inför de största ökningarna av amorteringar av bolån som andel av sin inkomst. Däremot har hushållen med högre inkomster bättre förutsättningar att klara den ekonomiska påfrestningen som orsakas av stigande räntor.
Både husägare och hyresgäster känner sig svåra när hyresvärdar försöker få tillbaka sina ökade bolånekostnader genom att höja hyran. Detta har lett till en ökning av antalet hyresgäster som tvingas bort från sina hem på grund av oöverkomliga hyreshöjningar. Många familjer tvingas skära ner på utgifterna och leva på ett minimum för att klara av dessa ökande ekonomiska press. Uppmaningar om riktat stöd till de hårdast drabbade hushållen har dykt upp, eftersom utsatta husägare och hyresgäster akut behöver hjälp för att förhindra ekonomisk nöd och hemlöshet.
I ljuset av dessa utmaningar har finansminister Jeremy Hunt uteslutit att ge ekonomiskt stöd till dem som lider av bolånepressen, eftersom det kan förlänga inflationen. Bostadspolitiska experter hävdar dock att riktat stöd bör implementeras för att lindra den ekonomiska påfrestningen för dem som är mest utsatta, snarare än ett generellt tillvägagångssätt.