Forskare har gjort en banbrytande upptäckt och etablerat en definitiv koppling mellan mänskliga relaterade utsläpp av växthusgaser och isbjörnars reproduktions- och överlevnadsgrad. Detta betydande fynd kan potentiellt bana väg för bättre skyddsåtgärder för denna ikoniska art.
Isbjörnar bor i 19 populationer över hela Arktis, som spänner över länder inklusive Kanada, USA, Ryssland, Grönland och Norge, enligt bevarandeorganisationen Polar Bears International. Alla dessa populationer är beroende av inlandsisar för att komma åt sin huvudsakliga byteskälla – två arter av sälar.
Men den mänskliga inducerade klimatförändringen påskyndar förlusten av havsis, vilket ger isbjörnar begränsad tid att jaga och bygga upp sina fettreserver. Som ett resultat tvingas fler och fler isbjörnar till land, där de måste överleva på de fettdepåer de samlat på sig innan isen smälte. Följaktligen minskar deras befolkning i en alarmerande takt.
För att kvantifiera sambandet mellan isfria dagar som upplevs av isbjörnspopulationer och utsläpp av växthusgaser har forskare från Polar Bears International, University of Washington och University of Wyoming genomfört en omfattande studie. De undersökte antalet dagar som isbjörnar berövades på mat och jämförde det med ansamlingen av planetvärmande föroreningar som släpptes ut i atmosfären. Deras resultat publicerades i tidskriften Science.
Studien fokuserade på subpopulationer av isbjörnar som hade upplevt minst ett decennium av isfria säsonger, från 1979 när satellitbilder av havsis blev tillgängliga fram till 2020. Forskarna upptäckte att antalet dagar som isbjörnar klarade av utan mat ökade i takt med att utsläppen av växthusgaser ackumulerades.
Till exempel, 1979, fick isbjörnar i Chukchihavet i Norra Ishavet uthärda cirka 12 dagar utan mat. År 2020 hade denna siffra skjutit i höjden till cirka 137 dagar. De fann att för varje 14 gigaton av utsläpp av växthusgaser som släpptes ut i atmosfären lades en extra dag av fasta till.
Subpopulationer belägna i regioner där havsisen vanligtvis försvann helt under sommaren, såsom i Hudson Bay, upplevde en långsammare ökning av varaktigheten av påtvingad fasta jämfört med subpopulationer i områden där inlandsisar vanligtvis skulle finnas kvar under
Den plötsliga förändringen i miljön för björnar i regioner där inlandsisar brukade bestå längre har krävt en betydande anpassning, vilket tvingar dem att utstå snabba dagar som de tidigare inte hade upplevt. Detta har resulterat i en nedgång i reproduktion och överlevnad. En studie från 2020 ledd av medförfattaren Steven Amstrup visade att antalet isfria dagar direkt korrelerar med en minskning av isbjörnarnas reproduktion och överlevnad.
Genom att kombinera förhållandet mellan påtvingade fastedagar och kumulativa utsläpp av växthusgaser med sambandet som hittades i den tidigare studien kunde forskarna uppskatta utsläppens inverkan på isbjörnens överlevnadshastighet.
Konsekvenserna av deras resultat är djupgående. Tidigare var det utmanande att direkt associera utsläppen med en minskning av isbjörnsbestånden. Den här studien visar dock slutgiltigt det direkta sambandet mellan utsläpp av växthusgaser och inte bara förlusten av havsis utan även isbjörnars överlevnad.
Till exempel visar studien hur hundratals kraftverk i USA tillsammans släpper ut nästan 2 gigaton växthusgaser varje år. Under en isbjörns livslängd på över trettio år i södra Beauforthavet skulle detta uppgå till över 60 gigaton. I denna delpopulation upplevs ytterligare en påtvingad fastedag för varje 23 gigaton utsläpp, vilket resulterar i en minskning av överlevnaden med 4 %.
Denna forskning skapar ett prejudikat för att påvisa effekterna av klimatförändringar på andra arter. Den etablerar ett tydligt samband mellan koldioxidutsläpp och ekosystempåverkan, vilket visar att ökad koldioxid direkt påverkar isbjörnsungarnas överlevnad. Följaktligen gör det det möjligt för oss att koppla minskningen av isbjörnsbestånden till specifika källor till koldioxidutsläpp.
Den ledande forskaren Steven Amstrup hoppas att den här studien kommer att fungera som en mall för framtida forskning, så att andra arter som påverkas av klimatförändringar som orsakas av människor kan skyddas enligt USA:s lag om utrotningshotade arter. Med en större förståelse för effekterna av utsläpp på sårbara arter kan effektivare bevarandeinsatser genomföras för att säkra deras framtid.