Storbritannien står inför återverkningarna av sin massiva skuldbörda när dess ekonomi fortsätter att tyna ut. Sedan pandemin började har landets offentliga skulder ökat med över 40 % och nått nästan £2. 6 biljoner ($3. 3 biljoner). Denna oöverträffade skuldnivå uppgår till mer än hela landets årliga ekonomiska produktion, en situation som inte setts sedan 1961. Dessutom innebär Storbritanniens stora beroende av indexobligationer under en period av hög inflation att det kommer att behöva allokera mer medel för att betala sina skulder jämfört med vilken annan avancerad ekonomi som helst.
Medan regeringens betydande utgifter har hjälpt till att dämpa effekterna av de senaste motgångarna, såsom finanskrisen och Rysslands invasion av Ukraina, utgör det också ett hot mot framtida investeringar och kan leda Storbritannien in i en långvarig Kontoret för budgetansvar varnade nyligen för att utan lämpliga åtgärder kan skulden svälla till över tre gånger bruttonationalprodukten under de kommande femtio åren.
Dessa omständigheter har väckt oro över Storbritanniens kreditbetyg, särskilt efter att Fitch överraskade finansmarknaderna genom att frånta den amerikanska regeringen dess AAA-status. En potentiell nedgradering för Storbritannien skulle undergräva premiärminister Rishi Sunaks ansträngningar att återuppbygga landets finanspolitiska trovärdighet efter att hans föregångare, Liz Truss, utlöste en obligationsmarknadskrasch för ett år sedan genom att lova betydande ofinansierade skattesänkningar.
För att förvärra saken har Bank of Englands aggressiva räntehöjningar i ett försök att dämpa inflationen lett till en försäljning av obligationer. Räntan på det 10-åriga riktmärket nådde nyligen sin högsta nivå sedan 2008 och översteg 4. 70 %. Följaktligen har den brittiska obligationsmarknaden varit en av de sämsta utvecklade ekonomierna i år.
Både Sunak och hans främsta politiska rival, Keir Starmer, står inför begränsade alternativ för att möta dessa utmaningar. Den ekonomiska tillväxten förväntas förbli stagnerande till nästa år, den nationella hälsovården är under enorma påfrestningar och skattetrycket är redan på sin högsta punkt på 70 år.
Maxim Rybnikov, en ledande brittisk suverän analytiker på S&P Global Ratings, varnade för att det inte finns någon enkel lösning på den nuvarande situationen. Den finanspolitiska bilden tynger ned landets kreditvärdighet, vilket gör den allt mer osäker.
Under de kommande fyra månaderna kommer de tre stora kreditvärderingsinstituten att uppdatera sina bedömningar av Storbritannien. Moody's och S&P Global Ratings är planerade att offentliggöra sina resultat den 20 oktober, och Fitch följer efter den 1 december.
Den senaste nedgraderingen av USA tjänar som en påminnelse om att oro relaterade till underskottsutgifter och skuldhållbarhet, som ofta ligger vilande, plötsligt kan uppstå och orsaka betydande oro. Till skillnad från USA har Storbritannien inte en fläckfri status att förlora. För ett decennium sedan sänkte Moody's och Fitch landets högsta betyg, och S&P gjorde samma sak i juni 2016, kort efter att britterna röstade för att lämna EU. Men Storbritannien har fortfarande en investeringsklassificering hos alla tre byråer.
Sunak har gjort att minska landets skuldbörda till ett av sina viktigaste löften, trots ihärdiga krav på skattesänkningar och ökade utgifter för att stärka den tröga ekonomin. Den kommande höstens budgetredovisning, som väntas i november, kommer att ge finansminister Jeremy Hunt en möjlighet att ta upp denna fråga.
I april reviderade S&P Storbritanniens utsikter från negativa till stabila, vilket representerade en positiv ratingåtgärd. Moody's och Fitch har dock bibehållit negativa utsikter sedan Truss "minibudget" och lyfte fram Storbritanniens inflationsrelaterade skuldproblem i en färsk rapport.
Om Storbritannien skulle stå inför ytterligare en nedgradering, kan påverkan på dess tillgångar bli mer allvarlig jämfört med konsekvenserna för den amerikanska dollarn och amerikanska statsobligationer, som traditionellt anses vara säkra tillflyktsorter.
Sam Zief, chef för valutastrategi på J. P. Morgan Private Bank, betonade att Storbritannien är mer sårbart för plötsliga skuld-hållbarhetsproblem eftersom pundet inte har samma status som världens dominerande reservvaluta. Han betonade också att skuldhållbarhet inte nämnvärt påverkar marknaderna förrän den gör det.
Utgivningen av indexbundna gyltor började på 1980-talet under premiärminister Margaret Thatcher, då landet försökte återhämta sig från sitt beroende av ett lån från Internationella valutafonden 1976. Även om tjänstemän vid den tiden var medvetna om riskerna med att binda skuld till inflation, ackumulerades dessa obligationer under många år med låg inflation.
För närvarande står indexindexerade gilts för 25 % av Storbritanniens utestående obligationer, en andel som är dubbelt så stor som andelen som innehas av Italien, den näst största emittenten bland avancerade ekonomier.
Storbritannien står inför en skuldränteräkning som uppgår till 10. 4% av intäkterna i år, den högsta andelen bland utvecklade länder, enligt Fitch. Dessutom beräknas skulden stiga till 105 % av BNP till 2025.
Situationens svårighetsgrad kommer att bero på om inflationen förankras. Om förväntningarna pekar mot en kraftig minskning av inflationstrycket nästa år, kan debatten kring att indexbundna gyltor är en överdriven belastning på de offentliga finanserna bli mindre uttalad, enligt Eiko Sievert, chef för suverän och offentlig sektor på Scope Ratings.
En rad chocker under de senaste 15 åren har fått Storbritannien att samla på sig en så betydande skuldbörda. Före finanskrisen 2008 låg Storbritanniens skuld på relativt blygsamma 35 % av BNP. Därefter stod landet inför bankräddningar, pandemin och nu senast Rysslands invasion av Ukraina.
Under pandemin spenderade den konservativt ledda regeringen 376 miljarder pund för att stödja företag och hushåll, inklusive ett program för 70 miljarder pund om ledigt jobbskydd och ytterligare 70 miljarder pund på subventioner för energiräkningar när naturgaspriserna steg i höjden
Även om inflationen har avtagit, kommer Storbritanniens offentliga finanser att förbli ansträngda. Den statliga pensionsräkningen för nästa år beräknas öka med så mycket som 8. 2 % under regeringens "trippellås"-politik, som garanterar att förmånerna stiger i samma takt som lönerna eller inflationen, beroende på vilket som är högre.
Enligt investeringstjänsten Interactive Investor på nätet kommer detta att kosta skattebetalarna cirka 10 miljarder pund. Dessutom har regeringens oberoende prognosmakare uttalat att det växande antalet bidragssökande i arbetsför ålder på grund av sjukdom kommer att resultera i ytterligare 15 miljarder pund i förlorade skatteintäkter och högre välfärdskostnader.
Bank of Englands ansträngningar att kontrollera priserna genom högre räntor förvärrar situationen. Centralbankens minskning av sina enorma innehav av obligationer som ackumulerats under mer än ett decennium av kvantitativa lättnader för att stödja ekonomin förvärrar förlusterna. Under det kommande decenniet förväntas förlusterna överstiga 150 miljarder pund och i slutändan falla på skattebetalarna.
En oro är att det konservativa partiet, som för närvarande ligger tvåsiffrigt efter Labour i opinionsmätningarna, kan frestas att lossa plånboken. Vissa parlamentsledamöter uppmanar Sunak att genomföra skattesänkningar före valet.
De kommande två budgetarna, fastställda för hösten och våren, är avgörande för att bestämma det framtida tillvägagångssättet. Om finansministeriet försöker minska avsevärt på kort sikt men lovar nedskärningar på medellång sikt, kan kreditvärderingsinstitut se dessa planer som mindre rimliga, enligt Bruna Skarica, en brittisk ekonom vid Morgan Stanley.
Hunts tidigare budgetar sköt upp svåra beslut genom att stå för 30 miljarder pund i utgiftsnedskärningar som skulle träda i kraft först efter nästa val. Detta sätter en potentiell fälla för Starmer och hans potentiella kansler, Rachel Reeves, som kan stå kvar med valet att ta ägarskap av smärtsamma nedskärningar eller riskera en annan investerare bakslag kort efter att ha övertagit makten.
Starmer och Reeves har hävdat att Storbritannien måste växa sig ur denna situation. Labour har dock redan erkänt att de kommer att behöva försena genomförandet av sin flaggskeppsplan för att förändra ekonomin, en investering på 140 miljarder pund i gröna industrier under fem år.
När man ser framåt är prognoserna dystra, till exempel varningen från OBR om att skulden kan överstiga 300 % av BNP till 2070-talet.
"På vissa sätt är det en ganska deprimerande syn", säger David Miles, en hög OBR-tjänsteman. "Något måste anpassas här om vi inte ser en återgång till den typ av produktivitetstillväxt som upplevdes på 80-, 90- och början av 2000-talet. "