I ett nyligen tillkännagivande avslöjade Storbritanniens finansminister Jeremy Hunt att den nationella levnadslönen, den obligatoriska minimilönen i landet, kommer att öka till £11. 44 ($14. 34) per timme från nuvarande pris på £10. 42 med start i april 2024. Denna policyändring kommer att ha en positiv inverkan på intäkterna på cirka 1. 7 miljoner individer. Dessutom kommer arbetstagare i åldern 21 och 22 för första gången också att ha rätt till samma minimilön. Tidigare fick dessa yngre arbetare ett lägre lägsta timpris på £10. 18. Låt oss fördjupa oss i några nyckelpunkter om den nationella levnadslönen.
Den nationella levnadslönen är den lagstadgade minimilönen som nästan alla brittiska arbetare har rätt att få, och arbetsgivare är skyldiga att följa. Företag som inte uppfyller detta krav kan drabbas av påföljder från skatte- och betalningsmyndigheten, HM Revenue and Customs. Vissa grupper som egenföretagare, företagsledare, frivilliga, medlemmar av de väpnade styrkorna och fångar omfattas dock inte av denna lön.
Beslutet att höja levnadslönen motiverades främst av den betydande ökningen av levnadskostnaderna för miljontals hushåll efter pandemin. Denna justering kommer inte bara att gynna de drabbade arbetarna utan kommer också att få konsekvenser för regeringens inkomstskatteintäkter, eftersom företagen kommer att bära den ekonomiska bördan. Det är ganska ovanligt att levnadslönen förblir stillastående, eftersom nivån bestäms av regeringen baserat på rekommendationer från Low Pay Commission - ett oberoende organ som stöds av statlig finansiering.
Det är avgörande att skilja mellan den nationella levnadslönen och minimilönen. Den nationella levnadslönen är en del av Storbritanniens nationella minimilönelag. För närvarande får arbetare och lärlingar under 23 år en lägre minimilön jämfört med den nationella levnadslönen. Lärlingar och de under 18 år tjänar £5. 28 per timme, 18 till 20-åringar får £7. 49 och 21 till 22-åringar har rätt till £10. 18.
Låglönekommissionen fastställer "levnadslönen" genom att rekommendera en lönesats som står för två tredjedelar av medianinkomsten och tar hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden. För närvarande runt 1. 7 miljoner människor i Storbritannien tjänar på eller under minimilönen, med nästan hälften av dessa individer anställda inom sektorer som detaljhandel, gästfrihet, städning eller underhåll.
Dessutom finns det ytterligare lönesatser som kallas real levnadslön och London levnadslön. Den reala levnadslönen, som fastställts av Living Wage Foundation, fungerar oberoende av statens taxa. Över 14 000 företag betalar frivilligt denna lön till mer än 460 000 arbetare som är 18 år och äldre. Priset är högre i London, vilket står för de förhöjda levnadskostnaderna i huvudstaden. Londons levnadslön beräknas uppgå till £13. 15 per timme 2024. Företag som Abrdn Plc, Ikea och KPMG har åtagit sig att betala den verkliga levnadslönen, som är baserad på levnadskostnaderna som bestäms av en korg av väsentliga varor och tjänster.
Arbetsgivare som inte följer den nationella levnadslönen eller minimilönen står inför utredning och potentiell offentlig identifiering av regeringen. Sedan 2015 har över en miljon arbetare fått totalt 100 miljoner pund i ersättning som ett resultat av dessa utredningar. I juni befanns 200 arbetsgivare, inklusive framstående namn som WH Smith och Lloyds Pharmacy, ha brutit mot den nationella minimilönen.
Konceptet med en minimilön i Storbritannien går tillbaka till 1909 när vissa lågbetalande industrier hade sina egna lagstadgade minimilöner, som hanterades av en blandning av arbetsgivare, anställda och oberoende medlemmar för att lösa lönerna Systemet avskaffades dock av den konservativa regeringen på 1980- och 1990-talen. Införandet av en bindande minimilön för alla arbetsgivare genomfördes av Tony Blairs Labour-regering 1999.
Med den kommande ökningen av den nationella levnadslönen kan arbetare i hela Storbritannien förutse förbättrad finansiell stabilitet och en anpassning som tar hänsyn till de stigande levnadskostnaderna. Denna förändring förväntas gynna en betydande del av arbetskraften, öka statliga inkomstskatter och erbjuda en känsla av trygghet för miljontals hushåll.