Under loppet av en generation har Kina blivit den största suveräna långivaren till utvecklingsekonomier, efter ett mönster av affärsexpansion och inflytandebyggande liknande 1900-talets spridning av USA:s ekonomiska makt. Nu, med ett ökande antal fattiga länder som står inför skuldproblem, använder Kina sina enorma centralbanksreserver för att etablera sig som en källa till nödmedel för att hjälpa några av samma länder som det tidigare hade lånat ut till. I en nyligen genomförd studie har ekonomer funnit att Peking har gett minst 240 miljarder dollar i bistånd till 22 länder, inklusive Pakistan, Argentina och Nigeria, sedan 2000. Detta har skapat ett nytt system för gränsöverskridande räddningslån till länder i skuldnöd, vilket utmanar de USA-ledda ramverk som etablerats sedan 1940-talet. Kina har blivit en inflytelserik lender of last resort, särskilt under covid-19-pandemin, och använder mer än tre fjärdedelar av pengarna, eller 185 miljarder dollar, från 2016 till 2021. Denna siffra översteg de 144 miljarder dollar som betalades ut av Internationella valutafonden under samma period, även om IMF utfärdade 650 miljarder dollar i en speciell pandemiökning av kvoterna i augusti 2021 som länder kunde utnyttja för att öka reserverna. Denna trend underblåser också konkurrensen mellan USA och Kina.
Majoriteten av biståndet från Kina gjordes tillgängligt genom PBOCs valutaswaplinjer, som i huvudsak är lågräntelån mellan centralbanker. Under de senaste tjugo åren har PBOC förhandlat fram swapavtal värda cirka 580 miljarder dollar med 40 länder och handelsblock för att uppmuntra internationell användning av Kinas valuta, renminbin, för handel och kommersiella ändamål. Studien fann att minst 170 miljarder dollar har dragits ut på dessa kreditlinjer av 22 länder, medan de återstående 70 miljarderna har kommit genom lån till regeringar från kinesiska statsägda banker och företag. Ökningen av utlåningen genom PBOC är relaterad till president Xi Jinpings "Belt and Road"-initiativ, en soft-power push som har finansierat 900 miljarder dollar i infrastruktur och andra projekt över hela världen. Kritiker hävdar att detta initiativ har bidragit till skuldsvårigheter i länder som Sri Lanka och Pakistan och har lämnat kinesiska statsägda långivare med mycket av skulden.
Valutaswapavtal har blivit ett vanligt inslag i krishanteringen sedan den globala finanskrisen 2007-08. Under den ekonomiska turbulensen av Covid-19-pandemin i maj 2020, drog stora centralbanker ner nästan 450 miljarder dollar från US Federal Reserve-swaplinjer, enligt Bank of International Settlements. Nyligen förlitade sig Fed och fyra andra centralbanker också på befintliga swaplinjer för att hålla dollarflödet i det finansiella systemet mitt i följderna från kollapsen av Silicon Valley Bank, med kortfristiga lån som vanligtvis återbetalas inom några dagar.
En ny studie publicerad den 27 mars tyder på att Kinas valutaswapavtal med utvecklingsländer har ett annat syfte än andra stora centralbankers. Enligt studien använder dessa länder linjerna för att stärka sina centralbankers valutareserver under kristider och för att stödja sina statliga budgetar, snarare än för likviditetsstöd. Detta förvandlar effektivt PBOC till en långivare i sista hand, en roll som traditionellt spelas av IMF. Studien, som genomfördes av ekonomer från Världsbanken, AidData, Harvard University och Tysklands Kiel Institute for the World Economy, belyser den växande betydelsen av skulder i rivaliteten mellan USA och Kina, när de två nationerna trängs över det bästa sättet att IMF har varnat för att minst tre dussin av världens fattigaste länder för närvarande är i skuldnöd eller löper stor risk för det.
Enligt en studie som publicerades den 27 mars skiljer sig Kinas valutaswapavtal från andra eftersom utvecklingsländerna använder linjerna för andra syften än att stärka likviditeten, som att öka valutareserven och hjälpa till att finansiera statliga budgetar. Detta gör Kinas centralbank till en källa till akuta medel, vanligtvis IMF:s roll. Kritiker hävdar att detta tillvägagångssätt sparkar burken på vägen och kan leda till långa perioder av skuldsvårigheter för låntagande länder. Studien fann ett samband mellan neddragningen av PBOC-swaplinjer och skuldsättning till Kina. Medan Kina vanligtvis ger låntagare mer tid att betala av lån istället för att efterskänka skulder, finns det tecken på att Kina blir mer försiktigt med att hantera tillgången till swaplinjer. I Sri Lanka, till exempel, en $1. 4 miljarder PBOC swap linje har frysts tills landet har ackumulerat tillräckligt med internationella reserver.