Den brittiska regeringen tillkännagav nyligen betydande höjningar av både den nationella levnadslönen och den reala levnadslönen, i syfte att ge bättre löner för arbetare över hela landet. Här är en uppdelning av skillnaderna mellan dessa lönesatser och vad de betyder för anställda.
Den nationella levnadslönen är den lägsta timlön som nästan alla brittiska arbetare har rätt till från 23 års ålder. Arbetsgivare är enligt lag skyldiga att betala denna lön och underlåtenhet att göra det kan leda till böter. Vissa grupper kvalificerar sig dock inte, såsom egenföretagare, företagsdirektörer, volontärer, medlemmar av de väpnade styrkorna och fångar.
Finansminister Jeremy Hunt beslutade att höja den nationella levnadslönen som svar på de stigande levnadskostnaderna, som har förvärrats av pandemin. Genom att öka arbetarnas inkomster förväntar sig regeringen också en ökning av inkomstskatteintäkterna. Nivån på den nationella levnadslönen bestäms av regeringen baserat på rekommendationer från Low Pay Commission, ett oberoende organ som finansieras av staten.
Det är viktigt att skilja mellan den nationella levnadslönen och minimilönen. Den nationella levnadslönen är en del av Storbritanniens nationella minimilönelag. Arbetare och lärlingar under 23 år får en minimilön som är fastställd till en lägre nivå jämfört med den nationella levnadslönen. Till exempel får lärlingar och arbetare under 18 år £5. 28 per timme, 18-20-åringar får £7. 49 och 21-22 åringar får 10 pund. 18.
Låglönekommissionen avgör vad som utgör en "levnadslön" genom att rekommendera en lönesats som motsvarar två tredjedelar av medianinkomsten, med hänsyn till ekonomiska förhållanden. I januari uppskattade kommissionen att den nationella levnadslönen skulle nå £11. 08 år 2024 för att nå detta mål. För närvarande runt 1. 7 miljoner individer får betalt till eller under minimilönen, med nästan hälften av alla minimilönejobb inom sektorer som detaljhandel, gästfrihet, städning och underhåll.
Utöver den nationella levnadslönen finns den reala levnadslönen, en alternativ ränta som fastställts av Living Wage Foundation, en välgörenhetsorganisation känd som Citizens UK. Den reala levnadslönen betalas frivilligt av över 14 000 företag till mer än 460 000 arbetare som är 18 år och äldre. Living Wage Foundation tillkännagav nyligen en ökning av den reala levnadslönen till £12 per timme till 2024, upp från den tidigare kursen på £10. 90. I London är räntan, som kallas London living wage, högre på grund av huvudstadens högre levnadskostnader. Nästa år kommer levnadslönen i London att stiga till £13. 15 per timme.
Företag som Abrdn Plc, Ikea och KPMG har åtagit sig att betala den verkliga levnadslönen. Denna ränta syftar till att ge en lön som är i linje med levnadskostnaderna baserat på en korg av väsentliga hushållsvaror och tjänster.
När arbetsgivare inte betalar vare sig den nationella levnadslönen eller minimilönen, utreder regeringen och kan offentligt namnge den felande arbetsgivaren. Tidigare har regeringen beordrat arbetsgivare att betala över 100 miljoner pund till mer än en miljon arbetare. Anmärkningsvärda företag som WH Smith och Lloyds har identifierats som misslyckade med att betala den nationella minimilönen.
Begreppet minimilöner i Storbritannien går tillbaka till början av 1900-talet, med vissa industrier som har lagstadgade minimilöner som administreras av olika organ för att lösa tvister. Den moderna nationella minimilönen infördes 1999 av Labourregeringen, vilket gjorde den bindande för alla arbetsgivare. Men den konservativa regeringen avskaffade senare systemet. Den nationella levnadslönen, som vi känner den idag, implementerades under de senaste åren för att ta itu med frågan om låga löner bland arbetare.
De här senaste ökningarna av både den nationella levnadslönen och den reala levnadslönen syftar till att ge rättvisare inkomster för arbetare i hela Storbritannien. Genom att se till att arbetare får en anständig lön hoppas regeringen kunna lindra den ekonomiska påfrestningen som många hushåll står inför och stimulera ekonomisk tillväxt.